”Vi måste skapa övningar som faktiskt leder till lärande”

Erik Hedlund, professor vid Institutionen för ledarskap och ledning, har de senaste åren fokuserat sin forskning på hur civila och militära aktörer samverkar i övningar. Studierna visar att övningarna behöver förändras i grunden för att ge resultat.

Under de senaste fem åren har Erik Hedlund följt samverkansövningar inom totalförsvaret över hela landet. Han är närvarande under hela övningen och observerar hur deltagarna från olika myndigheter och Försvarsmakten arbetar tillsammans, ofta under tidspress. Han ser tydliga mönster i hur upplägget påverkar lärandet.

– Man samlar ofta mellan 100 till 200 personer som inte känner varandra och ger dem en komplex uppgift som ska lösas på kort tid, utan ledarskap eller gemensam metod. Min forskning visar tydligt att det upplägget inte fungerar, säger han.

Resultatet blir att förmågan till förbättrad samverkan uteblir, trots att ambitionen är att stärka den.

En metod som ger utrymme för lärande

För att förändra detta har civilförsvarsområden i södra Sverige och Militärregion Syd arbetat fram en ny modell för samverkansövningar. Den bygger på att varje nivå jobbar med uppgifter som är hanterbara och begripliga.

– När man låter den strategiska, regionala och lokala nivån arbeta med tydliga uppdrag blir det ett helt annat fokus och ett helt annat lärande, säger han.

Modellen fungerar därför att den ligger nära deltagarnas faktiska kompetens, ansvar och vardag.

– Det har saknats kunskap och pedagogiskt upplägg för att genomföra övningarna på ett bättre sätt. Men ger man rätt pedagogiska förutsättningar och lär sig av tidigare erfarenheter så ökar möjligheten till det lärande man vill åt.

Erik Hedlund menar att metoden för samverkan behöver skalas upp och bli mer enhetligt i landet.

– I dag sitter 290 kommuner och 21 län och hittar på egna metoder. Det finns ingen gemensam struktur. Jag tror att vi är på väg mot något mer gemensamt, men det tar tid. Med Nato-medlemskapet blir det ännu viktigare att utgå från etablerade strukturer och metoder.

Följer upp ledarskap i kris och krig

Nästa forskningsprojekt han ska ta tag i under 2026 är den nya utbildningen Handlingskraftigt ledarskap i kris och krig (HLKK). Det är ett totalförsvarsinitiativ utvecklat av Försvarshögskolans avdelning för konceptutbildning vid Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet tillsammans med tio myndigheter. Syftet med utbildningen är att stärka chefers förmåga att leda, fatta beslut och samarbeta under kris och krig. Den bygger på forskning om ledarskap under påfrestande förhållanden, kombinerat med erfarenheter från verkliga kriser och krig, bland annat Ukraina. Under de kommande åren ska mellan 100 och 150 utbildningar genomföras. Erik Hedlund ska följa deltagarna ungefär sex månader efter att de avslutat utbildningen för att se vad som hänt i deras organisationer.

– De åker hem med en handlingsplan för sig själva och sin verksamhet. Det är viktigt att följa upp och se om det faktiskt leder till något.

Han ser projektet som ett viktigt steg i att stärka både ledarskap och förmåga till samverkan nationellt.

– Det här behöver vi följa över tid. Om utbildningen ska göra skillnad måste vi förstå vad som händer när deltagarna kommer hem.

Intresse för pedagogik

Erik Hedlunds väg till forskningen började efter många år som mellanstadielärare. Han har arbetat i grundskolan, på Europaskolan i Luxemburg och vid lärarutbildningen i Stockholm. När han började läsa pedagogik i slutet av 1990-talet öppnades dörren till Försvarshögskolan.

– Min professor var tillfälligt anställd här och tog hit mig. Det var i mars år 2000, och jag är fortfarande kvar.

2004 disputerade han med en avhandling om akademiseringen av officersutbildningen. Sedan dess har han forskat om kulturella möten i internationella insatser och lärande i militära stabsövningar. Under senare år har civil-militär samverkan blivit ett allt viktigare forskningsområde.

Nyfikenhet som drivkraft

När Erik Hedlund ser tillbaka på sina 25 år vid Försvarshögskolan är det just nyfikenheten han lyfter fram.

– Jag har aldrig varit rädd för att gå vidare och göra något nytt. Jag har följt det som känts viktigt och intressant. Jag är 67 år och räknar med att jobba fram till 69 då man måste gå i pension.

– Det finns mycket kvar att göra, särskilt när det gäller samverkan. Vi måste hitta en gemensam modell om det här ska fungera på riktigt.